Säkert har människan från tidernas begynnelse hållit sig med sällskapsdjur. Förmodligen skulle Adam och Eva ha stoppat ormen i ett terrarium om de inte upptäckt synden och fått helt andra saker att tänka på.
I våra dagar har ju synden knappast nyhetens behag längre, och den civiliserade, organiserade, steriliserade tillvaron skapar nog bara allt fler omedvetna Rousseau-anhängare. Är inte redan hemmets tynande krukväxt, guldfiskkupan och burfågeln just symboler för en längtan tillbaka till naturen? Behovet av något varmt, levande och äkta, är stort.

Uråldriga kulturer.
Ett djur ligger nära till hands, allra helst en hund då förstås, för den har ju varit människans trognaste följeslagare sedan årtusenden. Man behöver inte mer än ta sig en titt in i ett klokt hundansikte förrän man tycker sig ana uråldriga kulturer. Hur gamla vet vi nog inte riktigt, för forskarna är ganska oense på den punkten. Att vargen är alla hundars stamfader är nog de flesta ense om idag. För ett antal år sedan fanns även schakalen med i den bilden, men så är det alltså inte längre.

Vargen stamfadern.
Vargen står ensam som stamfader. Och den är gammal, det vet vi mycket bestämt. Av vargen finns fossila benfynd från den period av den mellersta istiden som ligger åtskilliga hundratusentals år tillbaka i tiden. De äldsta lämningarna av en äkta Canisart har man funnit i Spanien. De är cirka 7 miljoner år gamla. Man brukar säga att det är etruskvargen (canis etruscus) som gett upphov till den nutida vargen (canis lupus).
Vargen är alltså mycket gammal. Jämfört med fossilfynden av vargen är de hittills äldsta fynden av tamhund av ringa ålder, även om de kan föras till den äldre stenålderns epok.

Hundens historia bakåt i tiden.
I början av 60-talet fann man under utgrävningar vid Star Carr i Yorkshire i östra England tamhundsben, som dåtida forskare daterade till cirka 7.500 f Kr. I och med den upptäckten, kunde man med ett säkert belägg plötsligt flytta tamhundens historia 1.000 år tillbaka i tiden, eftersom de tidigare Maglemose-fynden på Själland daterats till 6.500 f Kr och som dittills ansetts vara världens äldsta fynd av tamhund.
Våra dagars forskning har lett bra mycket längre. Mest sensationell är den studie som leddes av Robert Wayne vid University of California under sent 90-tal. Deltog i den undersökningen gjorde även två svenska forskare, båda väl insatta i DNA-tekniken och verksamma vid Tekniska högskolan i Stockholm.
Det mest anmärkningsvärda var att man sade sig kunna bevisa att de första försöken att domesticera eller tämja vargar kan ha ägt rum redan för över 100.000 år sedan, det vill säga väsentligt mycket tidigare än vad arkeologerna antagit. Däremot fann man inga blodsband till vare sig schakaler eller prärievargar hos någon hundras. Mitokondrie-DNA från arvsmassan hos 162 vargar från 27 olika regioner inom artens hela utbredningsområde på norra halvklotet analyserades och jämfördes med DNA från 140 hundar tillhörande 67 olika raser.
Även om Wayne och hans forskarkollegors undersökning skulle slå fel i dateringen med några tiotusentals år hit eller dit, måste med all nödvändighet domesticeringen ha skett bra mycket tidigare än för 14.000 år sedan, som var det äldsta datum som gått att få fram från de senaste arkeologiska vittnesbörden.

Stor sensation.
Det är inte konstigt att undersökningen väckte stor sensation. Och sannolikt är det så, att forskare i framtiden allt mer kommer att använda sig av DNA-tekniken för att föra vetenskapen framåt på det här området. Var vi hamnar vet vi naturligtvis inte, men nog öppnar det här nya möjligheter.
För den som inte är så bevandrad i ämnet, kan det enklast förklaras som så att DNA-molekylen överför helt enkelt genetisk information från en generation till en annan. Den bär så att säga arvsanlagen eller generna, och på det viset kan man alltså få hjälp att åldersbestämma exempelvis fossilfynd.
Intressant att notera i Wayne-studien var att man kom fram till att domesticeringen verkade ha skett vid två tillfällen, oberoende av varandra och troligen i två olika regioner på jorden. Den ena gruppen sades omfatta 75 procent av alla hundar, inklusive sådana ålderdomliga raser som greyhound.
Waynes undersökning förde oss i ett enda slag långt bakåt i hundens historia, och man kan bara hoppas att andra snart tar vid där den slutade.

Rasbegreppet
Genom människans ingripande har olika raser skapats för olika ändamål. Dessa företer i sin tur starkt skilda rastyper och skiftande storlekar, från knappt 1/2 kg upp till cirka 100 kg. Skelettfynd av förhistoriska hundar tyder på att fem-sex, kanske upp till sju, olika typer har gett upphov till våra dagars olika rasgrupper.
Rasbegreppet har getts åtskilliga definitioner genom åren, men en klassisk formulering är denna.

"Ras är en grupp djurindivider inom en art, som genom den gemensamma uppsättningen av vissa bestämda egenskaper skiljer sig från de övriga artmedlemmarna och i allmänhet lämnar dessa egenskaper i arv till sina under lika betingelser uppväxande avkomlingar."