Fuller gjorde på 1950- och 60-talet ett antal försök med valpar under övergångsperioden för att se deras förmåga att associera en tidigare neutral retning med ett obehag. Experimentet gick ut på att valpen utsattes för en svag elektrisk stöt mot ena bakbenet, samtidigt som den fick höra en vissling. Valpen reagerade med att rycka till. Sedan gjordes experimentet om, men då utan den elektriska stöten utan enbart med visslingen, valpen reagerade fortfarande med att rycka till. Fuller kunde genom detta experiment bevisa att valpar redan under övergångsperioden kunde lära sig att koppla ihop obehag med ljud (SKK et al., 1990).

Denna period sträcker sig från valpens tredje levnadsvecka fram till den tolfte levnadsveckan (Serpell, 1987; Malm, 2005a; Pilfalk & Strandberg, 2007). När valpen går in i denna period är samtliga sinnen i funktion. De börjar ha förmåga att höra, samt att uppfatta omgivningen med både luktsinne och syn (Scott & Marston, 1950). Denna period anses vara den viktigaste för valpens framtida utveckling (Scott & Marston, 1950; Scott & Fuller, 1965; Malm, 2005a) I början kan valpen verka väldigt rädd vid plötsliga ljud eller händelser. Vid dag 42 börjar valparnas nyfikenhet utvecklas och de utforskar omgivningen och dess objekt med doft, syn, samt hörsel (Scott & Marston, 1950).

Under denna period är det viktigt att hunduppfödaren umgås inviduellt med varje valp för att den ska vänjas vid människor, men det ligger även stor vikt vid att låta valpen träffa andra hundar (Serpell, 1995). Under socialiseringsperioden ska valpen lära sig det vi kräver av den i den mänskliga miljön. Den ska lära sig att den är en hund och att rikta arttypiska beteenden mot hundar, samt hundens viktiga sociala språk. Men den ska även lära sig att människor är vänliga och förtroendefulla, samt att vi inte är hundar och att vissa beteenden ska man inte rikta mot oss, såsom t.ex. sexuellt beteende (Malm, 2005a).

Under valpens tidiga veckor formas den av den sociala stämningen i valpkullen. Precis som människor och andra hundar spelar även omgivningen (såsom fodertillgång, utrymmen och leksaker) stor roll för valpens vidare utveckling. Är miljön lugn, vänlig och tolerant har det positiva effekter, medan om miljön istället är delvis eller helt hård, påverkar det valpen negativt. Om konkurrensen om föda, leksaker och kommunikation mellan hundar och människor eller mellan hundar är hård, är det något som även valpen behöver lära sig för att kunna hävda sig och få mat. Vissa avelstikar kan även uppvisa aggressivt eller osäkert sätt då de kommunicerar med andra hundar eller med människor och därmed påverka sina egna valpar. Detta formar den unga individen och det kan senare medföra att valpen/hunden utvecklar osäkerhet eller rädsla av ovan nämnda situationer. Valpen kan även under denna period lära sig ett aggressivt språk, beroende på den tidigt rådande konkurrensen om t.ex. föda eller liggplats (Malm, 2005a).

Under socialiseringsperioden knyter valpen sina första sociala kontakter, som senare kommer att påverka hela dess beteende (Scott & Fuller, 1965). Under denna period har valpen de bästa möjligheterna till att socialt knyta an till människan. När valpen är mellan 6-8 veckor når den sin topp av denna period, vilket innebär att den är ytterst mottaglig för olika intryck. Den uppvisar då ingen rädsla för främlingar eller obekanta objekt, snarare en stor nyfikenhet. Därför är det viktigt att valpen får träffa och hanteras av olika människor för att den sedan som vuxen ska bli lugn, stabil och vänlig i sådana sammanhang (Serpell, 1987) Valpen bör träffa människor, under kontrollerade former, i olika åldrar, kön, utseende samt beteende och därav lära sig att oberoende av hur personen ser ut eller beter sig att den är ofarlig (Malm, 2005a). Har man även önskemål att valpen ska fungera socialt med andra husdjur, såsom t.ex. kanin och marsvin, bör man även introducera dessa under denna period. Enligt etologen Malm (2005a) kan man inte överdriva socialiseringsperiodens betydelse vad det gäller god kontakt mellan valpen och människan.

År 1993 gjorde Slabbert & Rasa vetenskapliga experiment om vilken tid av mänsklig introduktion har störst påverkan på framtida relationer. Resultatet visade på att valpen bör träffa människan under 49:e till 63:e levnadsdagen för att sedan visa ett vänligare beteende gentemot dessa. Tidigare har Scott & Fuller (1965) gjort experiment på valpar om var gränsen går för att få lätthanterliga valpar. Studien visade på att de valpar som inte hade blivit hanterade innan vecka 14 senare var ytterst svårhanterade (Serpell, 1995). Fuller gjorde vidare år 1967 en studie på hur frekvent socialiseringen av valpar bör vara. Studien visade att 20 minuters pass, två gånger per vecka räcker för att socialisera valpar till människan (Serpell, 1995), dock bör kontakten med människan öka successivt i takt med att valpen blir äldre och dess sociala spel utvecklas (Fält, 2003).

Ju äldre valpen blir desto svårare blir det att få den socialiserad till människan. Enligt Serpell (1987) börjar valpen redan vid 9 veckors ålder bli mer reserverad mot främlingar, samt mindre mottaglig för nya situationer, medan Malm (2005a) anser att den förändringen sker först vid 12 veckors ålder. Om inte valpen socialiseras i rätt tid kommer inte den individen få samma goda förutsättningar som den valpen som har socialiserats korrekt. En valp som inte socialiserats i rätt tidsrymd kommer senare i livet få sämre förtroende för människan (Scott & Fuller, 1965; Malm 2005a).

Om valpar separeras från människor under socialiseringsperioden kommer de att reagera annorlunda gentemot människor då de kommer i kontakt med dessa, till skillnad från valpar som socialiserats i tid (Freedman et al., 1961).

 Slutsatsen blev att man bör socialisera valpen med människor från 4-5 veckors ålder.

Under socialiseringsperioden utvecklas fortsättningsvis även artpräglingen dvs. valpen lär sig att den är en hund. Redan vid födseln börjar artpräglingen, då baserad på modern och kullsyskonen. Vid denna ålder är det dock nödvändigt att introducera andra lämpliga och stabila hundar av olika kön, ålder och raser. Präglingen ska bidra till att valpen och senare hunden ska rikta rätt beteende mot rätt art, samt att lära sig det arttypiska sociala språket (Malm, 2005a). Denna prägling kan bli missriktad om t.ex. en valp lever sin första tid hos t.ex. en kattfamilj och genomgår socialiseringsprocessen där. Denna valp lär sig då katternas sociala språk och tror senare att den tillhör denna art. En sådan valp kommer senare vid introduktion med andra valpar och hundar ta avstånd från dessa (Serpell, 1995). Detsamma gäller om en valp skiljs för tidigt från sin moder och nästan enbart umgås med människor (Malm, 2005a).

Socialiseringsperioden är en känslig del av valpens liv och genom experiment har det visats att om en valp skiljs vid 6 veckors ålder från sin moder påverkas den markant av detta, även fysiologiskt. En tidig separation kan innebära drastisk viktminskning, större stresskänslighet senare i livet, minskat immunförsvar, samt högre dödlighet jämfört med valpar som skiljs från sin moder vid 12 veckors ålder (Slabbert & Rasa 1993; Malm 2005a). En valp som skiljs tidigt från sin moder kan även senare få svårighet att lämnas ensam, samt kan få fel syn på både människa och hund. Valpar som lämnar lyan/valplådan sent, utvecklas oftare till rädda individer, troligtvis har den valpen fått för lite anpassning till de människor och den miljö den ska leva i (Malm, 2005a).

Miljöträning bör även tillämpas under den period då valpen inte har utvecklat full rädsla. Valpen ska introduceras för olika miljöer som den förväntas att leva i. Det kan vara träning i stadsmiljö, skogar, men även träning i bil och att se bilar. Höga ljud är även viktigt att vänja valpen vid och visa att det inte är någon fara. Valpen bör även tränas på t.ex. att gå i trappor, allt för att senare som vuxen hund inte vara rädd vid vardagliga situationer. Miljöträning bör anpassas individuellt, för att vissa individer behöver mer medan andra behöver mindre (Malm, 2005a). Enligt Malm (2005a) är det dock vanligast att miljöträningen blir bristfällig och att alldeles för lite tid läggs på den.

Många olika experiment har gjorts på olika socialiseringsprogram, däribland av Sekel et al. (1999) Med sitt program ville de testa effekten av ett socialiseringsprogram på valpens sociala färdigheter, lydighet, hanterbarhet, samt reaktioner på olika stimuli. Experimentet innefattade 60 valpar, därav 50 renrasiga, samt 10 av blandras. Könsfördelningen var 32 hanar och 28 tikar i ålder från 6 till 16 veckor, där samtliga valpar bodde i varsitt hushåll. Valparna blev indelade i fem grupper där varje grupp fick sin specifika behandling. Första gruppen var socialiserings- och träningsgruppen. De hade lektioner en gång i veckan, en timma per gång i fyra veckor. Under dessa lektioner fick ägarna lära sig metoder för att träna valpen, diskutera normalt hundbeteende, träna ledarskap utan våldsinslag. Efter varje lektion fick respektive ägare föreläsningsmaterial. I denna grupp fick de även träna valpen på kommando, hantering, samt träna på okända stimuli som paraplyer och inspelade höga ljudsekvenser. Utöver detta fick även ägarna (individuellt) diskutera beteendeproblem, en halvtimma per vecka under fyra veckor, med professionell personal. Grupp två var träningsgruppen. De fick endast träning av valpen 10 min varje vecka, i fyra veckor. Träningsprogrammet innefattade hantering och kommando. Tredje gruppen var socialiseringsgruppen, denna grupp fick enbart socialisering som träning, men som belöning vid positiva beteenden fick valpen mat. Fjärde gruppen fick ingen formell träning eller socialiseringsprocedurer, däremot fick valparna mat under vistelsen i träningslokalen. Femte gruppen fick fungera som kontrollgrupp, dessa fick vistas i träningslokalen 15 min/vecka i fyra veckor, de fick dock ingen träning, socialisering eller mat. De fick endast vistas i träningsrummet och utforska detta. Efter andra lektionen, sista lektionen och efter 6 månader testades valparnas kunskaper individuellt och detta videofilmades (Seksel et al., 1999).

Resultatet visade att valpar i grupp ett och två hade signifikant högre poäng på kommando-delen, dvs. de var lydigast, detta gällde både efter andra och den sista lektionen. Övriga resultat var inte signifikanta, dock hade grupp ett högst poäng på samtliga delar. Utifrån dessa resultat drog författaren slutsatsen att både socialisering och träning är nödvändigt för att få bättre förutsättningar för att få en väldresserad hund, samt att senare slippa eventuella beteendeproblem (Seksel et al., 1999).

De senaste tjugo åren har flera test utvecklats för att få en inblick i hur valpar kommer att utvecklas och bli som vuxna. Även vissa tester har utvecklats för att kunna selektera valpar tidigt till en viss kategori som t.ex. ledarhundar (Pfaffenberger et al., 1976) Andra tester har utvecklats för att undersöka valpens sociala attityd och på så sätt kunna förutse valpens lämplighet och troliga utveckling som vuxen hund (Bartlet, 1985). Det mest kända valptestet är det som Campbell (1972) utvecklade. Detta test har senare många uppfödare anammat för att kunna matcha valpens behov och förutsättningar mot dess blivande ägare (Campbell, 1972). Enligt Campbell (1972) ger testet konkreta bevis på valpens sociala kompetens, den fysiologiska och sociala dominansen, ledarskapstendenser, samt vilken miljö och ägare som valpen senare är lämpad att leva i/med. Enligt Campbell (1972) ska testet utföras vid 7 veckors ålder.

Beaundet et al. (1994) var kritiska till sådana test och ville på experimentell väg konstatera att Campbells hypotes och resultat kunde ifrågasättas. De ville genom sitt experiment kontrollera om 7 veckors ålder är den rätta åldern att förutsäga valpens fortsatta utveckling, samt om sådana test är tillförlitliga. Det nya testet utfördes med 39 valpar vid 7 veckors ålder och sedan ett uppföljande test vid 16 veckors ålder. Experimentet utfördes på liknande sätt som Campbells.

Testet utfördes i kennelmiljön där en experimentellt designad låda byggdes. Golvet i denna låda delades sedan in i fyra sektioner och utifrån vart valpen uppehöll sig bedömdes detta som dominant, neutralt eller undergivet, samtliga resultat videofilmades. I lådan testades vidare valpens sociala attraktion, dvs. viljan att följa en mänsklig hand, dominans vid nedhållande då valpen hölls nedtryckt av mänsklig hand i 30 sekunder och upphöjande dominans, viljan för valpen att komma upp i knäet samt social dominans. Efter detta test vid 7 veckors ålder blev valparna sedan utplacerade hos sina ägare, som då inte hade någon vetskap om hur valpen klarade det föregående testet. Vid 16 veckors ålder kom valparna med respektive ägare tillbaka till kenneln för att än en gång genomföra samma test. Resultatet från analysen av 7 veckors- och 16 veckorstestet visade att Campbells test inte var tillförlitliga. Resultatet visade att man inte kunde förutsäga valpens fortsatta utveckling redan vid 7 veckors ålder och därav anser Beaudet et al. (1994) att man med försiktighet ska anamma liknande test, dock behövs det mer forskning vid högre åldrar för att möjligen kunna förutsäga valpens vidare utveckling (Beaudet et al., 1994).