Tikar blir könsmogna vid 6-15 månaders ålder, dock råder det variation mellan raser och olika kroppsstorlekar. Vanligtvis brukar tiken bli könsmogen då hon har uppnått 85 % av sin vuxna kroppsvikt. Hundar av större raser blir könsmogna något senare än hundar av liten ras. I vissa fall kan könsmognaden inträffa vid 18-20 månaders ålder hos de riktigt stora raserna (Wildt et al., 1981). Det råder även individuella skillnader inom raser.

När en tik har blivit könsmogen löper hon från 1-4 gånger/år och löpet styrs av könshormonerna östrogen och progesteron. En enkel förklaring till könshormonernas uppgifter är att östrogenet förbereder tiken psykiskt, samt fysiskt för parning, medan progesteronet bidrar till att skapa en lämplig miljö i livmodern för tikens tilltänkta foster (Lagerstedt, 2003). En tik är fertil hela livet, de har ingen menopaus, dvs. klimakterium som hos människor, dock kan intervallet mellan löpen bli längre i och med tikens stigande ålder (Bouchard et al., 1991; Lagerstedt, 2003).

Löpcykeln

Tikens löpcykel delas in i fyra perioder: proöstrus, österus, metöstrus samt anöstrus.

Under proöstrus börjar tiken blöda, samt hennes vulva svullnar upp. Folliklar på äggstockarna börjar bildas. Dessa folliklar kommer senare, under ägglossningen, att släppa iväg ägg. Slemhinnan i tikens slida ökar successivt i tjocklek för att sedan vid parning skydda henne för skador (Wildt et al., 1978; Lagerstedt, 2003).

Under förlöpet dricker och kissar tiken mer än vanligt. Urineringen fyller en viktig funktion, för den utsöndrar feromoner som signalerar till hanhundarna att tiken är i löp och snart redo för parning (Beach & Gilmore, 1949; Lagerstedt, 2003). Under proöstrus är tiken intresserad av hanhundar, hon kan till och med ställa upp sig i den klassiska parningsställningen (Lagerstedt, 2003), dock är inte tiken varken redo eller villig till parning (Wildt et al., 1978; Lagerstedt, 2003).

Nästa period som infinner sig i tikens löpcykel är östrus eller höglöpet (Wildt et al., 1978; Lagerstedt, 2003). Denna period startar då tiken accepterar hanhundens parningsförsök (Lagerstedt, 2003) och varar vanligen som proöstrus i ca 9 dagar, dock kan även denna period vara kortare (3-6 dagar) och längre som upp till 18-28 dagar. Denna variation beror på inviduella löpcyklar, vanligtvis har en tik samma östrus varje löpintervall, men även denna kan i vissa fall variera olika från löp till löp (Wildt et al., 1978).

Övergången mellan förlöp och höglöp sker gradvis. Under denna period övergår tikens blödning från att vara blodröd till att istället få en halmgul färgskiftning. Vulvan är fortfarande svullen då tiken går in i höglöpet, men den har blivit betydligt mjukare än under förlöpsperioden (Lagerstedt, 2003). Under denna period sker ägglossningen, dock måste äggen mogna 2-4 dagar innan de blir mottagliga för befruktning (Holst & Phemister, 1971; Tsutsui, 1989; Lagerstedt, 2003).

Nästa period i löpcykeln är metöstrus eller efterlöpet, som den också kallas, vilken startar från den dagen tiken inte är villig att para och fortgår i ca 2-3 månader. Om tiken har blivit dräktig innefattar denna period även dräktighetstiden (ca 63 dagar), samt valpningen (Linde-Forsberg & Wallén, 1992; Lagerstedt, 2003). Anöstrus (viloperiod) är den period som varar mellan två löp. Durationen för denna period skiljer sig mellan individer, den kan vara allt från 1 månad till 9 månader. Intervallet blir dock 2 månader längre om tiken har fått en valpkull (Linde-Forsberg & Wallén, 1992; Lagerstedt, 2003). Äggstockarna är under denna period nästan helt inaktiva och könshormonernas utsöndring är låg (Lagerstedt, 2003). Under anöstrus visar tiken inget som helst reproduktionsintresse (Linde-Forsberg & Wallén, 1992).

Innan parningen sker utspelas hundarnas förspel, där hanen intensivt uppvaktar tiken. Under förspelet lär hundarna känna varandra, samt leker, nosar och slickar på varandra. När förspelet är över ställer tiken upp sig med bakdelen mot hanhundens bringa och viker undan svansen. Hanhunden reser sig på bakbenen, greppar tag med framtassarna runt tikens midja för att sedan penetrera tiken med stötande rörelser (Beach & LeBoeuf, 1967; Högman et al., 1999; Lagerstedt, 2003). Utlösningen sker i tre fraktioner. Den första fraktionen innehåller endast sekret, den andra innehåller sperman och den tredje ska fungera som buffert (Högman et al., 1999; Lagerstedt, 2003). Efter utlösningen sväller hanhundens svällkroppar i penis upp i tiken och den s.k. hängningen äger rum, vilket innebär att hanhunden sitter fast i tiken. Efter någon minut vänder hanhunden på sig för att sedan ställa sig svans mot svans med tiken, dock fortfarande med penisen uppsvälld i tiken. Hängningen kan vara från några minuter upp till någon timma (Beach & LeBoeuf, 1967; Högman et al., 1999; Lagerstedt, 2003). Det är inte helt ovanligt att parningsförsöket misslyckas. Om så är fallet börjar hundarna om med förspelet för att sedan förhoppningsvis lyckas med parningen nästa gång (Högman et al., 1999; Lagerstedt, 2003).

Enligt SKK et al. (1990) brukar inte några parningsproblem förekomma eller parningshjälp behövas, då hundarna själva får välja sig en partner. Hinder som olika kroppsstorlek, höga staket eller stängsel brukar inte utgöra några större problem att få till en parning mellan två villiga individer. Det är först då människan går in och styr avelsselektionen som det börjar uppstå parningsproblem. Orsakerna till dessa problem kan vara många(SKK et al., 1990) och kommer att diskuteras längre fram i detta arbete.

Enligt Högman et al. (1999) finns en parningsmetod, som enligt författaren, många ägare till avelsdjur ägnar sig åt. Metoden förutsätter att medhjälpare finns tillgängliga under parningsakten. Metoden går ut på att underlätta parningen så att den går fort och att den sker utan att hundarna blir skadade eller uttröttade efter otaliga parningsförsök. Metoden går till på följande sätt: Då tiken är parningsvillig kan en person hålla henne i halsbandet eller i huvudet för att hanhunden enkelt ska kunna bestiga henne. En liten tik kan hållas mellan knäna, då personen i fråga står på knä på golvet, för att vidare med båda händerna kunna hjälpa hanhunden. Med den ena handen viks tikens svans åt sidan och med andra handen (tumme och pekfinger) hålls tikens könsöppning i fixerat läge. Då penisen trängt in i tiken släpps taget om tikens svans, för att sedan hålla den handen om hanens höfter och fortfarande den andra handen vid tikens vulva. Denna metod menar Högman et al. (1999) ger en bra och säker utlösning och hängning (Högman et al., 1999).

Vidare förklarar Högman et al. (1999) att vissa dvärghundsuppfödare föredrar att låta de små hundarna para sig på ett bord för att underlätta påfrestningar, medan vissa andra hundar inte accepterar människans inblandning överhuvudtaget (Högman et al., 1999). Lagerstedt (2003) beskriver att en eller två personer bör närvara under parningsakten för att kunna gripa in om det finns behov av detta. Vidare beskriver Lagerstedt (2003): "för att förhindra att hundarna skrämmer eller skadar varandra kan man hålla tiken i halsbandet när hanen bestiger henne". Ibland får man också hålla en hand under buken för att hindra att hon sätter sig ned". "I vissa fall och inom vissa raser kräver hundarna betydligt mer hjälp för att klara parningen"(Lagerstedt, 2003).

Dock uttrycker Högman et al. (1999) att tvångsparning är direkt olämpligt, då det alltid finns en orsak till att tiken inte är villig till parning. Parning bör ske utan tvång för det ger, enligt författaren, bäst resultat (Högman et al., 1999).

Med tvångsparning innebär att tiken mot sin vilja tvingas att paras, trots att hon uttrycker obehag eller försöker komma undan (SJVFS 2008:5).

Enligt hundetologen K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008) är tvångsparning ett svårt ämne, som det inte finns mycket om i vetenskaplig litteratur, samt att det är något som hunduppfödare kan vilja dölja. Vidare menar C. Yusof (personlig kontakt, 6 maj, 2008) att mer resurser bör läggas på att kartlägga och utreda detta område inom den svenska kennelverksamheten. Hur stor frekvensen är, är även svår att uppskatta då tvångsparningsämnet är något som det inte talas högt om. Dock förekommer troligtvis tvångsparning i vissa fall då hunduppfödare åker långt för att låta tiken paras med den optimala hanhunden, för de vill inte åka hem utan att de har fått till en parning (K. Malm, personlig kontakt, 28 april, 2008). Även D. Selin (personlig kontakt, 2008), anser att tvångsparning av hund är direkt olämpligt. Vid konferensen "Adventure dog conference 2004", då ämneskunniga inom området bjöds in för att diskutera med verksamma hunduppfödare kom det fram att hunduppfödare fortfarande ägnar sig åt denna metod. Efter att ett flertal föreläsare hade talat om tvångsparningens negativa följder ställdes frågan om hur många av de 300 uppfödarna, närvarande vid konferensen, som tillämpade forcerad parning. Vid handuppräckningen var det 20 st som medgav att de tillämpade denna metod. Troligtvis är dock mörkertalet stort, då denna fråga ställdes efter att föreläsarna hade talat om de negativa följderna (D. Selin, personlig kontakt, 2008). Enligt D. Selin (personlig kontakt, 8 maj, 2008) som genom sina kurser och föreläsningar, har gedigen erfarenhet av hundens reproduktion, är tvångsparningar mycket vanligt inom hunduppfödarkretsar, samt att tvångsparning snarare är regel än undantag.

Metoder som används vid tvångsparningar är enligt D. Selin (personlig kontakt, 8 maj, 2008) att människor håller fast tiken, medan hanhunden gör parningsförsök. Det förekommer även användande av trånga gångar, där tiken inte kan vända sig om eller komma någon annanstans, samt att hundarna placeras i små rum, där sedan tiken får klara sig bäst hon kan (D. Selin, personlig kontakt, 8 maj, 2008). Enligt K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008) kan tiken hållas fast under tvångsparning, samt i vissa fall bär hon även munkorg för att hon inte ska kunna bita ifrån (K. Malm, personlig kontakt, 28 april, 2008). Det förekommer nog även en gråzon inom detta område, då det är utifrån människornas subjektiva uppfattning att bedöma om tiken är villig eller ej. Vissa hunduppfödare menar dock att syftet med att hålla fast tiken endast tillämpas för att ingen av hundarna ska skadas, men hur stor skaderisken anses vara tolkas av de personer som är med vid själva parningsakten. Även definitionen i SJVFS 2008:5 kan vara svårtolkad. I 2 kap 17 § (SJVFS 2008:5) står det att: "Tvångsparningar av tikar får inte förekomma." "Med tvångsparning menas att tvinga tiken till parning genom att hålla fast tiken, trots att tiken uttrycker obehag eller försöker komma undan." Denna formulering tror K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008) kommer att leda till många olika tolkningar.

K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008) hänvisar vidare till vargens naturliga parningsbeteende, för att förklara varför tvångsparning av tiken är direkt felaktigt för hunden. I naturligt tillstånd är själva parningen slutprodukten av ett omsorgsfullt val av partner, samt slutet efter en långvarig och intensiv uppvaktning. Att påskynda denna process, menar K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008), genom att ignorera dess centrala förberedelser är direkt onaturligt för hunden, samt att det sannolikt är direkt skadligt för tiken. K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008) är övertygad om att tvångsparning i de flesta fall upplevs som obehagligt av tiken. Lidandet i och med tvångsparning kan delas in i direkt lidande vid själva händelsen, som medför fysiskt och psykiskt lidande, samt lidande i långsiktigt perspektiv, där rädslor för andra hundar, samt människor blir en effekt av det psykiska lidandet. Det finns även en risk för att fysiska skador tillkommer vid en tvångsparning. Genom åren som verksam hundetolog har K. Malm (personlig kontakt, 28 april, 2008) noterat att ett flertal personer har medgett att tikar efter tvångsparning har förändrats negativt, då dessa vid senare tillfällen visat rädsla och oro.

Enligt SKK et al. (1990) ska tvångsparning ses som våldtäkt, samt helt oetiskt. Fortplantningsförmågan ska vara naturlig och det ska inte ske en kamp mellan tik och ägare både för tikens och de tilltänkta valpköparnas bästa. Samtliga fall då våld behövs för att sammanföra hundar ska, enligt författaren, avstås. Vidare fortsätter dock författaren och skriver att i vissa fall då oerfarna tikar är sjåpiga kan det vara på sin plats med en handfast övertalning (SKK et al., 1990). Enligt Lagerstedt (2003) kan en tik som tidigare blivit tvångsparad visa rädsla för hanhunden vid nästa parning. Tiken kan vara så skrämd att det inte på något sätt går övertala henne, därför måste tvångsparning avrådas (Lagerstedt, 2003).