Hundens kommunikation, del 1.
Hundar kommunicerar genom att
använda alla byggstenarna i beteendet, i olika
sammansättning.
Ofta med hormoner som
förmedlande länk och genom att använda hjärnans hela
nätverk av nervförbindelser utnyttjar de flera
sinnen samtidigt. De kan samordna ljud, synliga
markeringar, ansiktsuttryck, kroppshållning och
lukt. Att vädra är troligen hundens främsta
kommunikationsmedel vilket inte är förvånande
eftersom luktsinnet är det mest utvecklade och
förfinade av sinnena.
Ansiktsuttryck, kroppshållning och luktsinne
används alla som kommunikationsmedel.
Den ordlösa kommunikationen genom vädring förmedlas
av feromoner, kemiska ämnen som bildas i hundens
kropp. Även människan utnyttjar, feromoner. Det är
dessa som är orsaken till samordningen av
menstruationscykeln hos kvinnor som arbetar nära
varandra, till exempel i ett kontorslandskap. Hundar
har emellertid ett stort överflöd av feromoner som
kan verka aktiverande eller dämpande på andra
hundars psyken. Feromoner finns i hundens saliv,
avföring, urin och förhudsavsöndring och i sekret
från analsäcks och svanskörtlarna. De kan både
framkalla omedelbara beteendereaktioner från andra
hundar och sätta igång mera långsiktiga reaktioner.
En hunds avföring fungerar som
ett visitkort för andra hundar.
För den hund som nosar på en spillningshög ger de
besked om "namn, nummer och grad", för att tala i
militära termer. Först och främst får spillningen
ett tunt lager slem från körtlar i grovtarmen. När
den lämnar ändtarmen får den dessutom ett lager
sekret från analkörtlarna. Dessa feromoner ger
besked om kön och sociala förhållanden. Att nosa
varandra i baken är helt enkelt hundarnas
motsvarighet till att ta i hand och hälsa. På samma
sätt som när vi lägger märke till om handen är torr
eller svettig, mjuk eller valkig, om greppet är
slappt eller fast och om där finns en dyrbar ring,
får hundar information om och känner igen andra
hundar genom doften från analområdet. Det är därför
din grand danois Fido har den ur vår synpunkt
klumpiga vanan att med nosen lyfta upp andra hundar
i skrevet. Detta är också orsaken till att
retrievrar föredrar att bära omkring på otvättade
strumpor och underkläder i stället för rena plagg.
Som professor. Så snart en hund har känt igen
analdofterna från en ny hund (eller människa) går
den nosande vidare för att vädra efter feromoner
från andra delar av kroppen, till exempel \
läpparna.
Hundens analkörtlar är dess viktigaste doftapparat. Analkörtlarna är pariga, lökformade behållare som är placerade i två hudveck, analsäckarna, på båda sidor av ändtarmsöppningen. De har samma placering och motsvarande funktion som luktkörtlarna hos en skunk, men de bildar med största sannolikhet helt andra feromoner. I en artikel i det amerikanska veterinärmedicinska sällskapets tidskrift beskriver C. A. Donovan hur analkörtelsekret från en skrämd hund i ett behandlingsrum undveks av andra hundar men att analkörtelsekret från en löptik verkade tilldragande på hanhundar. Analkörtelsekretet är inte sexuellt lockande ämnen utan den kemiska sammansättningen förändras under sexualcykelns förlopp. Det har bedrivits mycket litet forskning om hundars analkörtelsekret, men motsvarande sekret hos rödräv innehåller minst tolv olika flyktiga ämnen. Eftersom hundar är så ytterligt känsliga för de minsta kemiska förändringar, är det sannolikt så att analkörtelsekretet ger en luktbild av såväl hundens sociala status och självförtroende som av dess sexuella status. Hundar som "åker kana" på baken eller nästan tvångsmässigt slickar sig runt svansroten försöker i själva verket tömma sina irriterade analsäckar.
Analkörtelsekretet kan variera i färg från en närmast klar, något gulaktig, vätska via mjölkaktig eller ljusgrön till mörkt brun. Konsistensen kan vara allt från vattnig till sirapsliknande. Färg och konsistens är en följd av den rika bakteriefloran och av denna orsakade jäsning som lätt uppstår i analsäckar som inte töms regelbundet. Ett vanligt ingrepp för en veterinär är att avlägsna analkörtlar som ständigt blockeras och blir inflammerade. Dessa problem är vanligast hos hundar som lever i en skyddad miljö, kanske därför att de inte blir skrämda tillräckligt ofta för att tömma analkörtlarna på naturlig väg. Problemen är också vanligast hos hanhundar som inte får para sig samt hos steriliserade eller kastrerade hundar. Varför det är så är det dock ingen som vet. Med kunskap om hur viktigt analkörtelsekretet är för hundarnas inbördes kommunikation bör man i första hand försöka behandla problemet på medicinsk väg i stället för kirurgisk.
Vilken funktion de perifera analkörtlarna har hos hundar är inte klarlagt. Dessa körtlar sitter i en ring runt ändtarmsöppningen och blir hos äldre hundar ofta säte för hormonellt betingade tumörer.
Körteln på svansrotens översida
är en kvarleva hos hunden.
Äldre hundar, framför allt labradorer, kan tappa
håret på denna körtel så att det bildas en naken,
oval fläck på svansen. Hos andra hunddjur som
vargar, prärievargar och rävar avger
svansrotskörteln feromoner för att djuren skall
kunna följa varandras spår.
