Aggressivitet är en allvarlig känsla som kan orsaka farliga situationer. Men vi måste förstå att i rätt mängd och vid rätt tillfälle kunde aggressivitet vara något som förr i tiden var nödvändigt för hundars möjlighet att överleva. Hundar som i sitt ursprung har använts för att vakta, varna och försvara, har större förutsättningar att visa allvarligt sinnelag än hundar som använts endast för sällskap och jakt.
Aggressivitet och förmågan att försvara är egenskaper som utvecklas långsamt och framför allt i slutet av en hunds första två levnadsår. Därför är det svårt att avgöra vilket kynne en ung hund kommer att få som vuxen. Hundar sägs övergå från att räknas som unga djur till vuxna vid ungefär två års ålder och det är inte ovanligt att allvarliga beteenden framträder först under senare delen av en hunds mentala utveckling. Som alla andra känslor kan aggressivitet framträda av olika orsaker och en arg hund måste hanteras utifrån de förutsättningar den har att ändra sig.

När en hund har för avsikt att försvara något, till exempel sitt revir eller ett byte, syftar det aggressiva beteendet i första hand till att öka avståndet till någon. Den vill varna den som närmar sig för att göra intrång i reviret eller försöka ta något hunden betraktar som sitt. Om inkräktaren inte viker undan går hunden till attack.

Det finns situationer där aggressivitet kommer till uttryck i samband med att en hund vill markera sin höga sociala status, och om motparten inte viker undan blir hunden arg. Hundar som har namn om sig att kunna visa aggression i sådana Situationer påträffas ofta bland dvärghundarna. Jag vet inte varför det är så, men en teori är att småväxta raser som främst betraktas som sällskapshundar i första hand avlas för sitt utseendes skull och då kan man få oönskade mentala anlag “på köpet”. En annan teori är att små hundar får en alltför omhuldande hantering. Man ställer helt enkelt för små krav på en liten hund. Om man ställer krav och hunden svarar emot så att ägaren ger sig, lär sig hunden snabbt att det lönar sig att visa ilska.

Problemet finns också hos storväxta hundar och då blir det betydligt allvarligare för ägaren. Den här typen av hund kanske inte alls vaktar hemma, och den kan vara väldigt social och trevlig — ända tills någon försöker ställa krav på den. Det kan till exempel hända när hunden ligger i fåtöljen och ägaren vill få den att hoppa ner. Rädsla och aggressivitet är känslor som ligger väldigt nära varandra, vilket bidrar till att de också lätt kan ersätta varandra. En hund som på grund av sin rädsla visar aggressiva beteenden är stressad, och i den sinnesstämningen har hunden inte riktigt kontroll över vad den gör. Det är med all rätt man säger att en rädd hund samtidigt kan vara den mest farliga hunden. Rädsla kan övergå i aggressivitet, framför allt om hunden inte har möjlighet att fly. Förr talade man om ångestbitare, och menade då hundar som i rädsla bet människor som trängde sig på dem. Som tur är, är det beteendet inte så vanligt längre. Men i dag har vi tyvärr fått en annan, okontrollerat arg hund, den hundaggressiva hunden.