Aggressivitet uppstår i situationer då hunden är rädd för något,
eller ämna försvara någon form av resurs samt som åtgärd vid
uttröttning vid en sista pressande ansträngning för att avsluta,
eller bli av med, en ”aktivitet”.
Oftast visar hunden aggressiva beteenden enbart som hot via
kroppshållning, morrningar, tandblottande, skenattacker utan
bett etc.
Vid regelrätta angrepp med bett, t.ex. strävan efter högre rang
inom flocken (dominansuttryck), vid territoriellt försvar, under
födokonkurrens, i försvar av valpar eller andra flockmedlemmar
kommer aggressiviteten till tydligt uttryck. Smärta och rädsla
kan också ge upphov till aggressiva handlingar.
Det är sannolikt lika skrämmande och gör lika ont oavsett om
hunden sitter fastbiten i mitt ben beroende av kamplust eller
aggressivitet. Men för att förstå och kunna åtgärda problemet är
det av stor betydelse att urskilja orsakerna till bitandet.
Ena dagen förfasas vi över att en tio års pojke dödats av
grannens vakthund. Nästa dag ärar vi en hund av samma ras, som
omintetgör en kidnappares försök att ta en baby genom att rusa
efter och hugga förövaren.
Paradoxalt nog kan den kvalitet hos hunden som värderas högt, i
de flesta fall vara skräckinjagande i en annan situation.
En och samma kapacitet kan alltså upplevas på totalt motsatt
sätt, beroende av ur vilken vinkel man ser den.
Men hunden kan aldrig inse detta!
Det är vi som måste vägleda den till att utföra beteendet i de
situationer vi anser det önskvärt eller befogat.
Vi måste ge hunden rätta tecken och förväntningar.
Detta sker genom god fostran, med träning och lydnad anpassad
till det arbete hunden förväntas utföra!
Därför blir hunden arg !
Försvar av reviret, ett byte eller sin mat är olika anledningar
till varför en hund visar aggressivitet. Även konflikter om
rangordningen i flocken kan leda till aggressivitet. Många gånger
är det vi människor som bäddar för aggressivitet mellan hundar
eller mellan hund och människa
Aggressivitet är ett känsloladdat ord som, när det förekommer i
hundsammanhang, ofta förknippas med mentalt svaga hundar. Men
aggressivitet är en mycket grundläggande funktion hos alla djur –
även hos hundar. Etologerna använder, just med tanke på den
känsloladdade innebörd som ordet fått, all mer sällan ordet
aggressivitet. I stället brukar man tala om gonistiska, det vill
säga avståndssökande, beteenden. Det beskriver mer exakt vad
aggression egentligen syftar till. För att bättre förstå varför,
ska vi titta lite närmare på i vilka situationer som
aggressivitet förekommer hos hundar.
Försvar!
Definitionen på revir är just försvarat område. En hund som försvarar
tomten mot människor eller andra hundar har uteslutande ambitionen att
mota bort individer som närmar sig tomten. Lyckas hunden, det vill säga
om den potentiella inkräktaren avlägsnar sig, har hunden lyckat i sitt
uppsåt. När så sker blir hunden alltid mer benägen att visa
aggressivitet även nästa gång.
Somliga jakthundar vaktar ett fällt byte. Framförallt finner vi detta
hos så kallade bytesmedvetna hundar. Bytesförsvaret kan riktas både mot
andra hundar och människor.
Det är också vanligt att hundar vaktar sin mat. Även i detta fall
handlar det om att försöka skrämma bort en konkurrent som kan tänkas ta
hundens mat.
Rangkonflikter!
Den enda situation där aggression inte direkt syftar till att skrämma
bort en annan individ är vid rangkonflikter. Syftet är då i stället att
få antagonisten att underkasta sig, till exempel genom att lägga sig på
rygg och visa underkastelse. Ofta förekommande aggressioner mellan
individer i en hundflock tyder därför på att rangordningen mellan
individerna inte är helt
utklarade. Under förhållanden då den inbördes statusen är tydlig är
direkta aggressioner mellan individerna ovanliga.
Dämpar aggressionen!
Underkastelse är ett så kallat aggressionsdämpande beteende. Det
förekommer uteslutande hos sociala djur, just för att dämpa
aggressioner mellan individerna så att medlemmarna kan fungera
tillsammans i grupp. Bland etologer betraktas aggressionsdämpade
beteenden som grunden för utvecklandet av sociala beteenden.
Som aggressiva beteenden räknas alla former av hot eller skenattacker.
Morrningar, munhot och skenattacker visas vid en successivt stegrad
aggression. Samtidigt avspeglar kroppshållningen i övrigt hundens
känslostämningar. En synnerligen självsäker och mycket aggressiv hund
rör sig på styva ben, med hög svans och huvud. Samtidigt fixeras
antagonisten med blicken.
På sätt och vis kan rädsla ses som aggressionens motsats. Reaktionen
vid rädsla är undvikande beteenden, eller vid kraftig rädsla , flykt.
Medan aggressioner uteslutande riktas mot andra individer, kan snart
sagt alla situationer som hunden upplever som farliga utlösa rädsla. Om
närvaron av en annan hund utlöser rädsla kan situationer samtidigt
också utlösa aggressivitet. I sådana konfliktsituationer, då hunden är
både rädd och aggressiv, är reaktionerna ofta svåra att förutsäga.
Hundar pendlar mellan de båda funktionerna och vid överslag åt endera
hållet blir reaktionen ofta okontrollerbar.
Ångestbitare!
Aggressiva reaktioner med inslag av rädsla visas ofta som så kallat
defensivt hot medan aggression utan inslag av rädsla benämns offensivt
hot.
Vid offensivt hot hålls vanligen öronen upprätta. Munhotet är
kort, distinkt och uteslutande främre delen av tandgarnityret
exponeras, samtidigt som blicken självsäkert riktas mot
antagonisten. Vid defensivt hot däremot hålls öronen
bakåtstrukna och även bakre delen av garnityret exponeras,
samtidigt som blicken inte är riktad direkt mot objektet som
hotas.
|
Den osäkerhet som kommer till uttryck i det defensiva hotet
avspeglar sig också i kroppshållningen. Huvudet och även svansen
hålls lågt, ofta mellan benen när hunden är riktigt rädd.
Hundar som visar aggressivitet därför att de är rädda benämns ofta
ångestbitare. Förekommer sådana yttringar ofta är detta tecken på att
hunden har allvarliga mentala brister. Om en hund endast visar
tendenser att visa sådana reaktioner i ett visst sammanhang är
förklaringen sannolikt att den tidigare blivit allvarligt skrämd. De
aggressiva tendenserna kan då ofta försvinna genom att själva
rädslereaktionen tränas bort.Aggressiviteten ökar!
Som vi tidigare sagt är aggressiva beteenden främst avståndsökande. Med
undantag för aggression som har sin grund i rädsla, innebär detta att
alla situationer som leder till att hunden lyckas i sitt uppsåt, det
vill säga att öka avståndet till antagonisten, ökar dess tendenser att
framgent visa aggressivitet. Om valpen försvarar matskålen genom att
hota och visa tänder och vi som ett resultat av detta drar oss undan,
har hunden lyckats i sitt uppsåt. Tendensen att vid aggressivitet i
sådana situationer ökar därmed. Det är därför som hundrädda förare ofta
får aggressiva hundar. Den respekt de visar för hunden leder till att
hunden successivt lär sig att tillskansa sig fördelar genom att visa
aggressivitet.
Inte sällan ökar vi en hunds tendenser att visa aggressivitet utan att
vi direkt är medvetna om det. Hundar som rastas lösa på tomten vill
ofta försvar tomten, det vill säga reviret, när en fotgängare närmar
sig. Hunden skäller lite hotfullt när fotgängaren passerar. Just det
faktum att fotgängaren passerar och avlägsnar sig, leder ofta till att
aggressiviteten ökar, eftersom hunden uppfattar det som att den lyckats
i sitt uppsåt att skrämma bort inkräktaren. Man bör därför undvika att
placera sin hundgård direkt i anslutning till en väg eller stig där
fotgängare ofta passerar.
Många älghundar visar aggressivitet mot andra hundar och vilket ofta
skapar stora problem, även mot människor vid en fälld älg. Ibland är
problemen så omfattande att hunden inte låter passkytten komma fram och
ta ur älgen.
Även här har problemet utvecklats ur ett beteende som först inte
betraktades som något problem, men som efterhand utvecklats till ett
sådant. Unghunden markerar kanske de första gångerna när skytten kommer
fram till älgen. Är personen hundrädd retirerar han eller hon när
hunden morrar, och inväntar hundägaren.
Att hunden på detta sätt lyckas i sitt uppsåt att få främmande
människor att retirera, gör den nästa gång ännu mer aggressiv i
liknande situationer. Acceptera därför aldrig att unghunden försvarar
bytet. Ta hunden lugnt och bestämt åt sidan så att den åtminstone inte
får någon fördel av att visa aggressivitet.
Ingen hämndaktion!
Många människor ser aggressivitet som någon form av hämndaktion. Med
detta som utgångspunkt kan hundägare lätt förledas att tro, att bara en
hund får göra som den vill så blir den ”snäll”, vilket i detta
sammanhang betyder ”inte aggressiv”. Hundägare med denna uppfattning
ger ofta hunden friheter som gör att den blir mer aggressiv. Om man med
samma typ av resonemang försöker bestraffa hunden när den blir
aggressiv kan resultatet också bli fel. Hos framförallt vuxna hundar
kan detta leda till att hunden uppfattar attityden som en provokation,
hunden svarar upp med kampattityder vilket innebär att den också blir
aggressivare. Vill man bryta ett aggressivt beteende gör man detta
enklast genom ett lugnt och bestämt uppträdande. Bästa sättet är ofta
att ställa krav på hunden. Kommendera den att lägga eller sätta sig. En
god lydnad är bästa receptet mot oönskad aggressivitet.
Skärpa!
Ofta använder vi begreppet skärpa när vi vill att hunden ska visa
aggressivitet under arbete. Vi talar således om att hundar är
aggressiva mot människor och andra hundar, medan terriern och taxen
visar skärpa mot räven i grytet. Vi talar om hundar som har
rovdjurskärpa och mer sällan om hundar som är aggressiva mot rovdjur.
När bruks- och tjänstehundar mentaltestas talar man också om skärpa,
eftersom ett visst mått av skärpa är önskvärt hos de flesta
brukshundar. Bland jakthundarna är det framförallt vissa terriers som
visar mer påtaglig skärpa. Bland spetsar ser vi ibland också individer
som har en viss skärpa.
Det förefaller emellertid som om skärpan hos de flesta hundraser håller
på att försvinna. Orsaken är att vi numera sällan utnyttjar skärpan
under dressyr och jakt. Dessutom har den, jämfört med tidigare,
annorlunda hundhållningen gjort att vi inte accepterar aggressivitet
hos våra hundar. De flesta hundar är idag innehundar som ska kunna
fungera tillsammans med familjen. När de flesta jakthundar uteslutande
stod i hundgård var problemet med aggressiva hundar mindre.
Håller vi oss med hundar med mycket skärpa förutsätter detta en något
annorlunda hundhållning. Till exempel den som har flera tyska
jaktterrier håller inte dessa samlade i samma hundgård. Individer med
liten eller obetydlig skärpa kan däremot ofta utan bekymmer hållas i
relativt stora flockar utan att det medför några problem.
Det förefaller i detta sammanhang som om de engelska raserna på
jakthundsidan visar mindre skärpa än vad man finner bland de
kontinentala raserna. Kanske är detta ett resultat av att engelsmännen
av tradition håller stora grupper av hundar i samma flock och att man
därför strävar efter att få fram hundar med obetydlig skärpa.
Inom arten!
Bland vilda djur riktas aggressioner företrädesvis mot individer av
samma art. Ett undantag från denna regel är försvar av ungar. Flocken
eller föräldrarna visar då aggressivitet mot alla individer som kan
skrämmas bort från ungarna. Om detta inte låter sig göras väljer man en
annan strategi. Antingen att honan trycker och på så vis försöker
undvika att bli upptäckt eller att hon genom att spela skadad försöker
locka bort hotet från ungarna.
Om aggressioner framförallt riktas mot individer av samma art kan man
ju fråga sig varför hundar riktar aggressivitet mot människor. Frågan
är relativt enkel att besvara. Det faktum att vi låter hundvalpar växa
upp tillsammans med oss gör att de präglas på oss, vilket i sin tur
innebär att de socialt identifierar sig med oss. I och med detta
samverkar hundar med oss på samma villkor som i umgänget hundar
emellan.
|