Men ofta är det fördelar med
en lång näsa. Många däggdjur förhindrar med
sin långa nos, att de förlorar för mycket
vatten vid andningen.
Däggdjur och fåglar förlorar vatten, när de
andas ut, eftersom den utandade
luften är varmare än omgivningen. Luften tar
upp vatten tills den är mättad på vattenånga
och varm luft kan ta upp mer vatten än kall
luft.
Sval luft andas in och värms till
kroppstemperatur på vägen till
lungorna. Därigenom tar luften också upp mer
vattenånga. Luften blir alltså mättad av
vatten som avdunstar från luftvägarnas
väggar. Samtidigt kyls luftvägsväggarna både
för att de förlorar värme till luften och
för att vatten avdunstar från dem (värme
åtgår ju då).
När den varma luften kyls under
utandningen, blir den övermättad på
vattenånga. Då kondenserar det överflödiga
vattnet, som den varma luften innehåller.
Kondensation betyder att gasformig
vattenånga blir flytande vatten. På vintern
kan man iaktta kondensationen, när luften
lämnat näsan. Molnet, som uppkommer när man
andas ut, är små vattendroppar som bildats
genom kondensation av vattenånga i den kalla
luften.
Däggdjur och fåglar riskerar
alltså att förlora vatten från
kroppen, när de andas ut. Detta vatten
skulle kunna vara viktigt för överlevnaden,
i synnerhet i en torr miljö. Därför använder
de en "vattenväxlare i tiden" för att inte
förlora för mycket vatten till omgivningen,
när de andas.
Under inandning genom nosen värms
luften på väg till lungan och
mättas på vattenånga, medan väggarna i nosen
kyls av den kalla luften och av
avdunstningen. Vid utandningen möter den
varma, med vattenånga mättade luften från
lungan de svalare väggarna i nosen, och kyls
därför av. Vid avkylningen kondenserar en
del av vattnet på nosslemhinnan och stannar
därför kvar i kroppen. Vattenförlusten vid
utandningen minskar därmed.
Avkylningen sker enligt den s.k.
motströmsprincipen. När luften
strömmar in och ut, bildas en
temperaturgradient, eftersom väggarna i
nosens yttre del blir kallare än väggarna i
dess inre del. Luften värms alltså
successivt under inandningen och avkyls
också successivt under utandningen tills det
att den lämnar näsborrarna. Detta betyder,
att luften avkyls mer och att kondensationen
av vatten blir större, ju längre
nosslemhinnan fram till näsborrarna är,
d.v.s. om nosen är längre. Vår näsa är för
kort och våra näsmusslor för dåligt
utvecklade för att vi ska kunna använda
vattenväxlaren riktigt effektivt.
Näsmusslorna är slemhinneklädda benutskott
som finns i näshålan och ökar nässlemhinnans
yta, vilket gör vattenväxlaren effektivare.
Det finns många specialister i djurvärlden,
som reducerar vattenförlusten mycket
kraftigt genom att ha en lång nos och, något
som är minst lika viktigt, välutvecklade
näsmusslor. Kamelen är ett sådant djur med
en mycket effektiv vattenväxlare i nosen.
Hundar och andra djur som flämtar
för att kyla kroppen, ökar sin
vattenförlust genom att andas in genom nosen
och ut genom munnen medan de flåsar. På så
sätt kopplar de bort vattenväxlaren i nosen
och får en ökad värmeförlust, men det pris
de får betala är att vattenförlusten också
ökar.
